Att våga vistas utanför huset.

Dagen Mollie föddes var den bästa dagen i våra liv. Kärleken svämmade över. Men hon hamnade tyvärr in på barnavdelningen nästan direkt. Mammahjärtat grät och gjorde fruktansvärt ont, även fast jag visste att hon är i goda händer. 

Ångesten var stor när vi efter en vecka fick åka hem. Skönt, men samtidigt otroligt tungt. Hur skulle vi klara oss utan ringklockan ifall hon kanske har ont? Ifall något känns fel? Vem ska vi ringa? Hur ska vi klara detta själv? 

Vi hann vara hemma några timmar och jag konstaterade: Vi kommer klara detta galant. Oron och ångesten var som bortblåst.
 
Första gången jag hade henne i egen bil körde jag 60km/h hela vägen från Lappfors till Jakobstad, 35 km. Jag höll andan varje gång jag mötte en bil i rädslan över att den skulle få sladd och komma in i vår bil. Eller att någon fartdåre kör om, och krockar i oss eller någon annan så att vi kommer till skada. Jag var livrädd. 
 
Efter ett par gångers körande så konstaterade jag igen en gång: Det kommer gå bra det här också. 
 
Jag vet att det finns mammor där ute som inte vågar sig ut med sina barn pga olika orsaker. Vettiga som mindre vettiga. Jag vet att det under hösten/vintern är större risk för virus och sjukdomar, därför ska man vara försiktig.
 
Men om man som mig har en sambo som jobbar som egen företagare och har mycket jobb, så blir det oftast att man får fixa en del saker på egen hand. Som att storhandla till exempel. Visst vet jag att Jens kommer med och hjälper till ifall det behövs, eller stannar hemma med Mollie sålänge jag handlar. Eller att någon annan kan sköta. 

Men ändå har jag oftast haft med henne när jag varit på olika ärenden. Shopping, mataffärer, loppis, hälsa på mommo på åldringshemmet, hälsat på vänner och släkt, utflykt till mässkär, grillning vid bockabron osv. Jag är inte livrädd längre över att allt hemskt i hela världen skulle ramla över oss. Jag är medveten om eventuella risker, men låter inte dem styra vår vardag.
 
Hon blir 4 månader om ca 1,5 vecka och har inte varit sjuk ännu som tur. Här hemma har hon säkert svalt en hel del katt- & hundhår som fastnat på nappen, men hon lever ju ändå. Jag städar när jag har lust och ser till att hon har rena kläder, torr blöja, får bada 2-3 gånger i veckan, äter och sover bra, och ligger bekvämt om hon tränar att ligga på mage. 
 
Alla bebisar är olika och är mer eller mindre känsliga, men min point är bara att man inte behöver ha sjukhus-rent hem för att de ska må bra, och man behöver inte sitta hemma bara för att man har en bebis, och vara i ständig rädsla över att något kan hända.

Mollie är en glad, frisk och social liten tjej som åtminstone ännu inte har blivit blyg eller rädd över att vistas i andras famnar. Hon äter det man ger och är nöjd med sin tillvaro. Är vi på stan så ser jag till att ha med allt vi behöver. Blir hon hungrig då vi strosar omkring inne på H&M med vagnen så hittar jag närmaste café med mikro så att hon får mat. Blöjan byter vi på någon toalett med skötbord. Eget ihopvikbart underlägg har vi med, det tycker iallafall jag att man kan ha så hon får ha det under rumpan.

Alla får göra som de vill, men begränsa er inte helt från resten av världen. Gör inte en stor grej av att åka och handla. Man klarar av det på egen hand, såklart är allt lättare om man har någon med sig. Men det är inget måste. Vill man skydda bebisen lite extra kan man alltid ha hen i egen vagn. :)
 
Vår älskade Mollie är det finaste och dyrbaraste vi har och jag skulle aldrig utsätta henne för fara. Jag skulle inte tveka en sekund att sätta mitt liv framför hennes ifall det vore nödvändigt. Men jag vill att hon ska växa upp till en utåtriktad, världsvan och självständig tjej som kan stå på sig själv när det krävs. I nuläget är hon min lilla bebis som jag vaggar till sömns, pussar och kramar så ofta jag kan. Men jag tror att åtminstone för min del, för mammadelen av mig - så är det en bra övning att våga göra saker som till en början kan kännas lite skrämmande. Använd sunt bondförnuft så kommer allt att gå bra :)